Odla staden, bygg naturen

Artikel från Sveriges arkitekter, av Hanna Erixon:

Polariseringen mellan natur och stad har lett till låsta och förenklade tankebanor inom dagens stadsplaneringspraktik, skriver Hanna Erixon.

Diskussionen om Stockholms framtid hamnar allt oftare i två läger; å ena sidan stadsutveckling och exploatering, å andra sidan bevarande och naturskydd. "Naturvännerna" har flera goda argument för grönområdenas betydelse i staden. De argumenterar för naturen som en plats för avkoppling och rekreation, som ett varumärke för Stockholm och hävdar naturvistelsens dokumenterat goda inverkan på vår hälsa. De pekar även på staden som en "biologisk skattkista" som i vissa fall rymmer en större biodiversitet än den omgivande landsbygdens alltmer homogena landskap. För "stadsvännerna" är bostadsbrist ett tungt vägande argument. Gynnsamt företagsklimat och ekonomisk tillväxt ett annat. Ett tredje att länka samman bebyggelsestrukturer.

Trots att "naturvännerna" och "stadsvännerna" på många sätt är varandras motsatser delar de en gemensam utgångspunkt - där den ene vinner måste den andre automatiskt förlora. De visar upp en gemensam natursyn, ett "antingen eller"-resonemang där naturen ställs mot människan, mot kulturen och mot staden.

Detta polariserade synsätt delas av många aktörer; mellan och inom intresseorganisationer, miljörörelser och byggbolag, men även inom planeringsväsendet på regional och kommunal nivå. Inte minst arkitekter bär och när ett sätt att se på naturen som en motsats till staden. Det arkitektoniska (konst)verket som kontrast till orörd natur är i sig ingen dålig eller ointressant metafor att använda sig av, men vad händer när samma synsätt tillämpas inom stadsplanering? Att stadens obebyggda delar är "mellanrum" eller "tomrum" är tankefigurer som ännu idag envist biter sig fast, trots att landskapsbegreppet länge befunnit sig i en förändringsprocess mot att innefatta hela stadslandskapet.

Polariseringen mellan natur och stad har lett till låsta och förenklade tankebanor inom dagens stadsplaneringspraktik. Resultatet är en fixering vid yta och planering genom markanvisning. Naturen blir reducerad, aldrig en del av och en möjlighet för staden.